Sofie Arfwidson

Se människan,

bland helgon, förrädare och älskande

Lunds domkyrkas krypta

18 oktober – 7 november, 2014

Text: Bo Bjelvehammar

NÅGRA ANTECKNINGAR

1.

Se med alla dina ögon, se!

Jules Verne

Det finns i den kristna bildkulturen en synlig, mera objektiv, sida som är lätt att upptäcka och som har tydliga gränser, samtidigt finns det en mera subjektiv, mindre åtkomlig, sida med otydliga begränsningar, som ger spelrum för personliga tolkningar och som bestäms av ögonen och seendet. Och ögonen är vidunderliga, de tillmäts så stora krafter av godhet, ondska, allseende och begär. En människas individuella livskarta är den, som bestämmer det som ska ses och vad som ska läggas in i intrycken.

Sofie Arfwidson vill komma längre, utifrån de kristna berättelserna och gestalterna med en mättad symbolik och med breda tolkningsmöjligheter vill hon skapa något alldeles speciellt och personligt. Något som ingen formulerat tidigare, det ska vara en tillflyktsort för blicken, med både pregnanta och uttrycksfulla former och virvlande färger. I en oåtkomlig idyll trängs motsägelser och utkämpas strider; mellan det goda och det onda, ljuset och mörkret och livet och döden. Ingenting är förutsägbart. I det tidlösa tilltalet bjuds dina ögon in att vara med en stund i bilderna.

2.

Hon är vacker, hon är gåtfull, hon bär på hemligheter, hon är inte utmanande, men bär på frestelser, Sions dotter, en drottning, en prinsessa. Hennes namn är Maria Magdalena, efter sin hemort Magdala. Hon följer Jesus, liksom Maria, hans mor. Det är en självklarhet att hon är den första att upptäcka saker och den första att uppleva både brutala verkligheter och ljusa mirakel. Hon blir ofta lika förundrad som Jesus mor:

”Jag ser en strålring omkring barnets hår.”

Konstnärer har i alla tider fängslats av Maria Magdalena, bildskapare som Tizian och Caravaggio.

Sofie Arfwidson visar en kvinna i stor skönhet och harmoni, men nära finns också emblemen, som talar om förgänglighet.

Det är en kropp av hunger, smärta, plågor och sorg, Jesus på korset vänder bort sitt ansikte, han vänder bort den varma blicken för alla kalla betraktare. Allt är borta, de milda ögonen, det vackra hårsvallet, inte ens en vindpust i en hårslinga, och de ljusa dragen i ansiktet. Det finns bara kvar en blekhet och en färglöshet. Men det finns även en stillhet, ett sammetsljus i dödens fläkt och en ro;

”Det är fullbordat Fader, i dina händer överlämnar jag min själ.”

Han har blivit plågad, slagen och förlöjligad, men han har en visshet – han har inte gjort något ont och han har förmågan att se det ljusa i det mörka.

Judas Iskariot beträder scenen i ett gult sorgehav och i ett rött vatten av lidande, han kan ses som en hjälte, men lika ofta som en djävul, med sveket och förräderiet i sitt mantelveck. Så skriver evangelisten;

”Den som jag kysser är det. Grip honom och för bort honom under säker bevakning.”

Konstnärer har över tiden intresserat sig för temat, jag tänker på Duccio, Fra Angelico och Giotto och även på den underbara passionsfrisen i Gerums kyrka på Gotland. Jag går med bilden i huvudet ut i vardagens alldagliga ljus, i skuggornas fläckmönster och blir lätt skrämd av en småfågelflock som stiger från pilträdet.

Det finns olika uppfattningar om Judas, men en judaskyss ger sken av att man menar någon väl, men egentligen sker allt i avsikt att skada.

3.

Den äldsta kristna konsten består av enkla symboler som fisken, lammet och vinträdet, det är den vi ser i katakomberna. Sedan kommer scener ur Gamla testamentet och Mariabilderna, det visar sig under århundradens lopp att realismen blir mindre och konstnärerna får allt större frihet i sina gestaltningar och tolkningar. Motiven varierar, men Kristusgestalten dominerar och av apostlarna är det bilder ur Petrus liv som förekommer oftast. Petrus liv rymmer mycket dramatik, som det första mötet med Jesus vid Gennesarets strand, handgemänget i Getsemane och martyrdöden; det ligger bakom stora verk av Caravaggio och Masaccio. Det går inte att förbigå Rembrandt, som i många hundra verk, målade motiv ur Bibeln, han var trogen bibeltexten, men stod konfessionellt fri. Jag tänker på Henri Matisses kommentar om sin egen tro i sitt arbete i Rosenkranskapellet i Vence;

”Det finns utmärkta flygplanskonstruktörer som själva aldrig flugit.”

4.

Sofie Arfwidson arbetar utifrån en saklig textgrund, hon har läst och hört berättelserna, hon tar dem ur slutna sfärer, blottlägger rämnor i berget, i formandet känner hon en stor frihet i färg och form. Hon låter de egna frågorna om existensens villkor framträda, det lilla kornet gör hon förstorat, det som ligger henne närmast hjärtat. Droppar av klarhet och stjärnor av ljus ger oss vägledning och tjänar som riktmärken.