Sofie Arfwidson - A short presentation!

Over the past decade, Sofie Arfwidson, born 1976 in Lund, has built up a fascinating, independent artistry, mainly painting on canvas and paper. Her energetic, narrative imagery moves free through magical surrealism, new expressionism, comics and popular culture.!

Her freely associative style and the sometimes explosive composition in her images are clearly characterized by the time she studied with the known German artist and art professor, Jörf Immendorff, from 1997 to 2000, at the Art Academy of Düsseldorf. But where the Düsseldorf school, having inherited a political and German history- commentating art from Joseph Beuys, Sofie Arfwidson has oriented herself more towards a Nordic-coloured thematic sphere, inspired by stories, songs and a nature full of spirits and life.!

Sofie Arfwidson graduated from a Masters program at the Universität der Künste in Berlin in 2003. There, she developped a more abstract style of painting, under the instruction of the painter and professor, Bernd Koberling (b 1938). In 2006, Sofie Arfwidson bound herself even more tightly to the Swedish art scene, when she immersed herself in work with graphics at the Royal Academy of Art in Stockholm.!

Sofie Arfwidson lives and works in the artist district of Kreuzberg in Berlin and has participated in a multitude of solo and group exhibitions in Germany and Sweden since 2002.!

Galleri Thomas Waller och Prof. Orvar Löfgren

2.

MONOLOG OM S.  Text: Thomas Millroth

Påståenden sägs inte höra hemma i konsten. Ändå påstår Sofie Arfwidson von Röök hela tiden saker om sånt vi trodde oss veta något om. Överallt dessa ting, bilar, hus, modellflygplan, och alla kroppar med sina svävande och bredbenta påståenden. Jag ser det som ett sätt att lösa upp kropparna och sakerna från sina vanliga sammanhang och upptäcka på nytt – kanske inte alltid så trevligt, ofta halsbrytande. En och annan kommentar kostar hon på sig – är det inte hon själv som agerar bredbent hjältinna som i något kaxigt undergroundmagazin. Dessa märkliga berättelser där satserna ryckts isär är förstås formulerade på ett annat sätt. Gärna har konsten i vårt land velat ha regler av olika slag som ger pluspoäng – och blir garantier då de uppfylls: måla i skikt, inte ha för grälla färger, skapa balans. Allt detta bryter hon mot. Hennes berättelser åker slänggunga, det är inge händelser som beskrivs. Jodå, de beskrivs men bara för att visa hur omöjliga de är. Tyngdlagen gäller inte, himlafärden verkar rätt så ofrivillig, landskapet eller staden är rörig och omöjlig att orientera sig i, även om några hörn liknar Berlin. Men det är inte bara motiven som går vilse tillsammans med oss. Med färger som beter sig lättsinnigt, teckning som töjer och ljusglitter överallt – eller sugande gråa massor ( det är inget psykologiskt måleri men nog tacklar svårmodet litet prövande våra knän). I förhållande till våra vanliga vanor gör hon om språket, det är där det sker saker. Rosa, orange, blått, grönt sträcker sig som ivriga blyertsstreck – för hon är nog lika mycket tecknare som målare, kontrasterna betyder mycket och rummen mest. Ommöblerade förstås. De konstnärliga medlen omprövas. Men då jag ser de där små glimtarna från Berlin ställer jag också om min språkförståelse. Den här sortens vardagsbilder, ett slags svindlande rörelser i fullt allvar har varit mycket vanliga i berlinsk konst- i DDR excellerade kritiker i det. Kroppar i rörelse, kroppar i tung vila, kroppar som smittar av sig av spleen eller desperat ysterhet på betraktarna. Jag ska inte belasta läsaren med nya namn, men jag vet att jag Sofie Arfwidson von Röök och jag har en del gemensamma referenser i den måleritraditionen. Sprakande, fysisk och mycket föränderlig. En enkel gest eller pose visar sig alltid bära på ett lager av betydelser, underförstådda påståenden eller direkta. Delar sätts ihop, bryts, får annan smak. Det går alltid att hitta en ny mening – bilderna läses men inte som vanligt, här finns ju ingen följd, inga tidsskikt. Det gör det förstås, men på samma gång och i samma gemensamma sammanbrott. Varur något nytt kommer. Varför inte pröva ta in målningarna som ljud: hur låter staden, hur kraschar och krisar världen kring kropparna. Hur doftar det inte av gummi, ensamma träd, parfym. 

Allt ser ut att gå fort men gör det inte. Rörelserna liksom sträcker på sig, vaderna spänns och luftmotståndet upphör. Det som kunde vara gymnastiska övningar är istället varianter på Ikaros fall, där kropparna förenas med eller går över i alla möjliga ting. Det är frågan om de där husen egentligen är skydd eller bara markerar övergivenhet och utestängdhet. De utstuderade sprången blir ju då ett slags besvikelser i slow motion.

Är det inte underbart vulgärt så säg, precis som en modern storstad som ännu inte har gentrifierats och fått enhetlig frisyr. Konst som vägrar vara rätt och då är allt med, också sådant som är jobbigt, fult, grällt. Utan detta inget liv. Och det här är ju liv bortom sociala överenskommelser och då går det inte att känna sig så där hur som helst. Orientering måste förena sig i nya vägar genom dina nervbanor och hjärnvindlingar. Bilder att gå vilse i och kanske inte fatta allt som möter mig. Skratt och förtvivlan och lust i samma penseldrag bara för att lösas upp i en oväntad flykt till väders. Eller också kommer en hund. 

Men den där tacklingen är viktig för här känner jag en stark kvinnlig kraft, aktörerna är kvinnor, män sträcker ut sig kanske, men verkar ha fått avstå från en hel del av vad de tagit för givet. Det finns som en fullständig självklarhet. Och jag önskar att jag hade kunnat visa det här för min ensamma mamma och mina älskade mostrar. Därför är världen litet rikare i det här måleriet och jag ställer mig den banala frågan till mig själv om den här språkliga ombildningen där orden kläs av och om hänger ihop med att de gamla vanliga maktstrukturerna lösts upp i grälla färger och skinande ljus. Då får ju också det mörka och grå en förklaring – en blytung gammal erfarenhet.

Småningom genomsyras alla figurer och rum av en stads dofter. En sån där minnesväckare som ibland dyker upp, då jag hör ett ord, ser en bild, lägger märke till något oväntat. Då jag tolkar och läser gör jag ju det för att verkligen känna. Jag vet inte om jag ska bli fnittrig eller sentimental.

Thomas Millroth

3.

Transformation av Lara Croft et la Revolution, Text: Sofie Arfwidson, 2015

 Jag arbetar i ett konsthistoriskt rum där jag som kvinna försöker ändra på dess kanon, men även på djupa föreställningar om genusroller i samhället. Jag vill ifrågasätta, och ändar på vår djupt rotade kulturella kanon om sakers förhållande. 

 -If women set themselves to transform history, it can safely be said that every aspect of history would be completely altered. Instead of being made by men, History´s task would be to make women, to produce her. And it´s at this point that work by women themselves on women might be brought into play, which would benefit not only women, but att humanity.” 

*Hélené Cixous, ”Castration or Decapitation?”, trans. Annette Kuhn, Signs, 7, 1 (1981), pp. 41-55

 Som kvinna har jag ett annat förhållningssätt till populärkultur, myter och motiv i konsten. Mina kvinnliga gestalter är snarare kraftfulla och starka än intagande. Kvinnorna utstrålar en omedveten sinnlighet, upptagna som de är av sina aktiviteter och jag kan överbetona vissa detaljer. 

Som konstnär har jag senast målat ett flertal kvinnogestalter ur  populärkulturen, vardagens, bibelns, mytens och sagans värld. Winckelmanns död eller Revolutionen äter sina barn -som är en direkt anspelning på eliminerandet av kvinnliga konstnärer ur konsthistorien av konsthistorikern Winckelmann på 1700-talet.

En annan viktig aspekt är färgen, då jag ofta använder en lysande färgskala med ett expressivare anslag. Och att färgen även påverkar vårt psyke, något som har sina rötter i det antika Grekland, -Egypten,- Indien och Orienten.

 – Colour is a means of exerting direct influence on the soul. (1912/13)

* Kandinsky: biography facts by his quotes on life, early abstract painting, composition, color, circle and line: ”Abstract Art”, Anna Moszynska, Thames and Hudson, 1990.

 – In many ways art is similar to religion. Its development consists not in new discoveries which invalidate the old truths (as is obviously the case in science). Its development consists in sudden illuminations, similar to lightning, in explosions, which burst in the sky like fireworks… …this illumination shows with blinding light new perspectives, new truths, which are basically nothing but the organic development, the further organic growth of the earlier wisdom… …Was the New Testament possible without the Old? Could our time, that of the threshold of the ‘third’ revelation, be thinkable without the second?

* Kandinsky: biography facts by his quotes on life, early abstract painting, composition, color, circle and line: ‘Autobiography’, Wassily Kandinsky, 1918; as quoted in ”Kandinsky”, Frank Whitford, Paul Hamlyn Ltd, London 1967, p. 33.

 

4.

Text: Sofie Arfwidson, 2011

De senaste åren har jag i mitt måleri sökt att behandla den romantiska erans strävan och riktningar. Romantiken, som kom som en reaktion på upplysningens uppfyllnad av naturvetenskap och logiskt tänkande, var en ny strömning som på tvärs emot naturvetenskapen och dess empiriska data och experiment förde fantasin och känslornas talan. Jag har haft mina egna efterforskningar inom litteraturen och konstens tematik under den romantiska eran som bas för mitt konstnärliga arbete. Bland de konstnärer som jag fastnat för finns bland annat Kaspar David Friedrich, som målade en besjälad natur och ofta gestaltade människor som blickar ut mot en horisont i en slags melankoli i oändligheten. Goethe och hans roman Faust, om en man som ingår en pakt med Djävulen och säljer sin själ, är vidare en diskussion som jag tolkat och målat, likväl som Dumas första bok Varulven och bröderna Grimms berättelse om Rödluvan. Här tänker jag nu ta upp två av mina olika romantiska inspirationskällor och diskutera dem.

Diktarromantikern Baudelaires andra stora diktsamling, Le spleen de Paris är ett verk som är intressant att läsa och låta sig bli påverkad av. I denna diktsamling återfinns femtio poetiska prosastycken där centrum står att finna i den melankoliske storstadsflanörens perspektiv på sin omvärld. Det må så vara flanören äger en skarp blick, men den är färgad av hans egen spleen, melankoli, och han har en känsla av att vara distanserad från sig själv men även från sina medmänniskor. I en av dikterna , ”anywhere out of the world”, så liknar Baudelaires livet vid ett sjukhus där patienterna sträver efter att byta säng hela tiden i tron om att det finns ett bättre ställe att vara än just där de är. Baudelaires slutsats i dikten är att det en av livets chimärer- allt är bättre än den här världen. Men där måste jag till viss mån motsäga honom. För i konstnärsskapets strävan finns det naturligt en del som alltid är dömd att misslyckas, i det att man kan försöka lära känna verkligheten- men världen är i sin essens oåtkomlig och ligger bortom oss och de andras verklighet är för alltid skild från våran egen. Men nya perspektiv kan leda in det egna arbetet på stigar som annars inte hade beträtts och belysa problematik och diskussioner som annars inte hade förts. Och jag kan i min konstnärsroll befästa det dubbla behovet av att samtidigt konservera och överbrygga vårt avstånd till världen. Med konstnärsskapet som beskrivs i dikten ”the Desire to Paint” så beskrivs hur det i konstnärens natur finns ett behov av att föra fram och väcka en speciell känsla eller idé- eller som Baudelair även beskrev det i ord; att beskriva skönhet. Baudelaire ger en tankestoff att föra över på duk, men som exempel på vad som rent konstnärligt ligger som grund för ett av mina verk följer här en diskussion om och kring Gericaults målning ”Medusas flotte”; en målning som han målade 1818 som grundade sig på ett verkligt skeppsbrott, och i sin målning visar han människans kamp mot elementen, mot naturen. Men även på att människan fortsätter kämpa in till det bittra slutet; hoppet är det sista som överger människan. 

profile

Jag söker inte att måla den ideala världen eller den ideala skönheten, jag söker att förena konsten och verkligheten, att översätta måhända groteska världsliga sanningar i uttrycksfulla målningar likt Gericault gjorde med sin ”Medusas flotte”: långt ifrån klassicismens ideal porträtterade han den grymma verkligheten och människans emellanåt fåfänga hopp. Jag har rent deskriptivt porträtterat min egen version av hur vi människor kan ses som utlämnade åt vårat öde, och målat min egen ”Medusa”, med en blandning av Gericaults komposition som grund och en scen ur Lemony Snicket som skapar stämning(A story of the south seas)

Theodore Gericault var en sann romantiker och han målade uttrycksfulla karaktärer och scenerier, men utan att tvinga fram känslor inför eller i en miljö. I sitt förarbete när han skulle måla skeppsbrottet så använde han sig av material från den verkliga ”Medusa”, en fransk fregatt som sjönk utanför Senegals kust 1816. Det var en tragedi där kaptenen övergav fartyget då han styrt det upp på en sandbank och livbåtar till de övriga saknades. Av de över 150 ursprungliga passagerare ombord så överlevde ett knappt tiotal ett stormigt hav och starka vindar, och Gericault gestaltar deras lidande och ångest i en stark komposition. Han använde sig av de verkliga överlevanden från skeppsbrottet som modeller då han skissade fram målningen, vilket ger en nästintill skrämmande botten i kompositionen, men även en autencitet i det han som romantiker söker att avbilda.Det är inte det perfekta och skönheten som ligger i främsta rummet för romantikerna, utan det är snarare ett sökande efter en känsla, ett uttryck som avslöjar och visar vår själ och våra inre kval och strävan. Vilket Gericault gjorde. 

För i konstnärsskapets strävan finns det naturligt en del som alltid är dömd att misslyckas, i det att man kan försöka lära känna verkligheten- men världen är i sin essens oåtkomlig och ligger bortom oss, och de andras verklighet är för alltid skild från våran egen. Men nya perspektiv kan leda in det egna arbetet på stigar som annars inte hade beträtts och belysa problematik och diskussioner som annars inte hade förts. Och jag kan i min konstnärsroll befästa det dubbla behovet av att samtidigt konservera och överbrygga vårt avstånd till världen.

Problemen i dagens samhälle då grundrytmen skruvats upp och informationsflödena översvämmar oss är nog snarast att inte fångas för mycket i det enbart tragiska och se det som att hela vårt samhälle befinner sig på ”Medusa 2012”, utan att snarare söka finna en diskussionsplattform som kan belysa det positiva i våra fåfänga förhoppningar.

Sofie Arfwidson, Berlin 2010-2011

 

4. Länk: Perpektiv på Artemisia Gentileschi, Text: Sofie Arfwidson

 

1b. Yes, we ha­ve no Bana­nas to­day .  text : So­fie Arf­wid­son, 2015

Linda Nochlin 2012,

”I had organized a session called “Eroticism and Female Imagery in Nineteenth-Century Art” for the 1972 College Art Association Meetings. The call for papers had been successful—so successful that it had to be a double length session to include all the good submissions. I was preparing an introduction for the session and needed some visual material that would make my point and brooding over the structure of the talk itself: I had several ideas. One of them involved a nineteenth-century photo, part of a book of quaint demi-porn I had bought at a bookstall on the quai in Paris the previous summer. Titled “Buy My Apples”, the image represented a fetching young woman, nude except for black stockings and boots, holding a tray of apples under her breasts. I immediately thought of a picture in the Metropolitan Museum based on an analogous conceit but raised to a very different level of cultural importance: Gauguin’s Women with Mango Blossoms. I made slides of both.

Where could one find a similar pictorial analogy in the realm of male sexuality? One, or at least I, could not find such an image. So I decided to create one for myself. The question was what edible object to use as my penis equivalent? I had more or less decided on a frankfurter— kosher, of course- when I went to Washington, DC to participate in a panel discussion at one of the first large-scale meetings of women in the arts. I remember walking up the aisle with Louise Bourgeois, an enthusiastic participant, and telling her about my planned photo. She was encouraging: “Use a banana instead” she said. ”It will make the point better.”

Här är historien om hur två konstnärer, Sofie Arfwidson och Ulrika Segerberg, hittar något gemensamt och bygger ett upp projekt runt för att ändra på människors medvetande, upplysa och påverka konsthistorien. Vi måste se med intellektet de olika lagren av berättelser, de djupare dimensionerna, kritisera den kulturella kontexten vi lever i. 

Vad är det vi uppfattar och hur uppfattar vi bilder och konst, vem tittar vi på och vad gör att just detta vi tittar på har överlevt i konsthistorien. Vem skrev vår konsthistoria, och vem fick inte vara med?

Den konsthistoriska kanonen uppbyggd av manliga konsthistoriker som Giorgio Vasari från 1500-talet och Johan Winckelmann från 1700-talet och är styrande än idag och tongivande på Konsthistoriska institutionerna runt om i Sverige. Se den bok som är modernast ute på marknaden, Hugh Honour and Flemming, A world History of Art, och statistik på antalet kvinnor/män som är representerade i den.

Varför har det inte funnit kvinnliga motsatser till Michelangelo, Rafael, Delacroix, Cezanne, Zorn, Bruno Liljefors, Picasso eller Matisse? Som vi alla vet är det ju så att kvinnor blivit stukade, nedtryckta, inte uppmuntrade, inte tillåtits studera på akademier/universitet inom konsten och inom andra områden. Felet ligger inte i våra stjärnor, våra hormoner eller i våra menscykler , utan i våra institutioner och i vår utbildning- utbildning även i form av vad vi uppfattar och ser i form av symboler och signaler från det att vi är födda. Miraklet är egentligen att det ändå har, mot alla odds, funnits och finns kvinnor, eller mörkhyade, och att båda har lyckats med fantastiska saker, i dessa domäner av maskulint privilegierade som i vetenskap, politik eller konst.

Varför är det då viktigt vad vi ser på museer, i gallerier etc? Precis som Griselda Pollock och Roziska Parker tycker vi att det är av avgörande betydelse. Ett barn som tas till offentliga platser och får lära om vårt kulturella arv och att det kommer från vita män från västvärlden och inkluderar bara kvinnan som en hemmafru i en hemmamiljö eller som ett sexuellt objekt, vilken världsbild skapas då i barnet?

 Om all känslomässig representation saknas och om det inte finns en variation av berättelserna och inget det kan identifiera sig med, då måste vi fråga oss med kraft kan man bli någon, generationer är märkta av vad vi visar och berättar och vad vi inte berättar eller visar. 

Feminism ger inte bara ett annat perspektiv, en slideshow av intressanta kvinnor, medan affärer med de stora manliga konstnärerna, och några få utvalda kvinnor som får vara med och mingla med de kanoniserande fortsätter, se alla stora blockbuster, -även i Sverige! Genusrepresentationen i Sverige undersöks i forskningsprojektet ”Museer bortom homogeniteten”, finansierat av Kulturrådet. Det är ett samarbete mellan Mångkulturellt centrum i Botkyrka, som granskar hur svenska museer arbetar med religion, och Historiska museet där forskningschefen Fredrik Svanberg har undersökt utställningar på 12 större svenska museer, med drygt 800 gestaltade människor. Enligt de preliminära resultaten har könsbalansen förbättrats till 60 procent män mot 40 procent kvinnor, medan heteronormen fortfarande dominerar stort, försvinnande få är icke-vita och i princip ingen funktionshindrad.

Vad som berättas genom konst och vad som skrivs om konst påverkar oss omedelbart, vår- självbild, kön, sex, ras, klass och mänskliga möjligheter. Så konsten är viktig.

 

Vi kopplar tillbaka till inledningen och Linda Nochlins projekt med kvinnobilden som ett erotisk objekt.

 Vi har denna sexualiserade och objektifierande bild av kvinnan som bjuder på sig själv och sina frukter i konsthistorien från bl.a. Sandro Botticelli, Paul Gaugin, Paul Cezannes äpplen, stilleben av olika slag, Evas äpple av bl.a Lucas Cranach, Albrecht Dürer och porrfoton från seklets början. Alla skapade med kvinnan som en fetisch.

Liknade bilder finns inte av män. Kvinnor har inte tillåtits drömma om sex och visualisera det på bild. Det finns män som visar på manlig sexualitet men då av homosexuella män som Andy Warhol, Pierre et Gilles, Robert Mapplethorpe.

Men det finns några få kvinnliga konstnärer i nutid som O´Kefee, Lousie Bourgeois, Tracy Emin, Sarah Lucas, Carolina Falkholt, mfl som arbetar/arbetade med den kvinnliga sexualiteten.

Det har blivit en normalitet att vika ut sig i Playboy och i porrindustin. Kvinnor är öppna med sin sexualitet, de visualiserar sig själva. Men även en exploateringen av kvinnor själva görs på nätet i form av bloggar etc. 

Just nu verkar det också blivit ett slags normaltillstånd att vara en Call Girl, då kvinnor själva skiver i bloggar som blir till böcker om sina liv som Call Girl. Tar de över kontrollen själva, vänder på spelet och blir den agerande och ekonomiska makten som i boken Manhattan Girl

                                                                  – Sofie Arfwidson, Lund 20 maj 2015

2b.

Re­li­gio­nen, My­then, Mär­chen… Sie die­nen dem Men­schen, das Un­er­klär­li­che zu ver­ste­hen, mit ein­fa­chen Mo­ti­ven, mit Wor­ten, für al­le ge­sell­schaft­li­chen Schich­ten, egal wel­cher Her­kunft, egal wel­cher Spra­che. Prin­zi­pi­ell fol­gen sie al­le der glei­chen Sa­che, denn die Fra­gen der Men­schen sind über­all die­sel­ben. So könn­te man glau­ben! Doch kul­tu­rell be­dingt ha­ben sich un­ter­schied­li­che Sym­bo­le, Ge­schich­ten, Fi­gu­ren her­aus­ge­bil­det. Re­li­gio­nen. Kon­fes­sio­nen. Vie­le Aus­ein­an­der­set­zun­gen und Kon­flik­te wer­den da­mit be­grün­det. En­er­gie wird oft­mals ver­schwen­det, weil die Men­schen sich mit un­ter­schied­li­chen Sym­bo­len iden­ti­fi­zie­ren. Ei­ne uni­ver­sel­le Spra­che wird al­so be­nö­tigt, die die Fra­gen der Men­schen nach der Be­deu­tung des Seins be­ant­wor­tet, oh­ne dog­ma­tisch und aus­gren­zend zu wir­ken.

 

Re­li­gi­ons, myths, fa­b­les…they all ser­ve to help man­kind un­der­stand the in­ex­p­lica­ble by uti­li­zing sim­ple mo­tifs and plain lan­gua­ge ac­ces­si­ble to all so­ci­al clas­ses re­gard­less of orig­ins or lan­gua­ge. They all ba­si­cal­ly deal with kind­red the­mes be­cau­se hu­ma­ni­ty’s ques­ti­ons are the sa­me ever­ywhe­re. That is the com­mon be­lief, but in fact dif­fe­rent sym­bols, sto­ries and cha­rac­ters ha­ve evol­ved over ti­me as a re­sult of se­pa­ra­te cul­tu­ral in­flu­en­ces. Va­rious re­li­gi­ons and de­no­mi­na­ti­ons ha­ve sprung in­to being around the­se cul­tu­ral dif­fe­ren­ces and ma­ny con­fron­ta­ti­ons and con­flicts ha­ve ari­sen in their wa­ke. A gre­at deal of en­er­gy is of­ten the­re­by was­ted be­cau­se too ma­ny peo­p­les de­ve­lop such a strong iden­ti­ty with their re­spec­tive sym­bols. It would seem to re­qui­re a uni­ver­sal lan­gua­ge in or­der to an­s­wer man­kind’s ques­ti­ons about the mea­ning of life wi­t­hout the draw­back of be­com­ing dog­ma­tic or lea­ding to ostra­cism of the ”other”.

So­fie Arf­wid­son, die schwe­di­sche Künst­le­rin aus Lund, ist mit ih­ren Ar­bei­ten ei­ner sol­chen Symbolspra­che, ei­ner Mo­tiv­welt kul­tur­un­ab­hän­gi­ger Gül­tig­keit auf der Spur. Ih­ren Bil­dern lie­gen my­thi­sche Be­ge­ben­hei­ten und Fa­bel­we­sen zu Grun­de, die sie in rea­le Si­tua­tio­nen trans­por­tiert. Was ent­steht sind skur­ri­le Fi­gu­ren, un­an­ge­neh­me Frat­zen, Bild­se­quen­zen. Die­se muss der Be­trach­ter dann mit sei­ner ganz ei­ge­nen Le­bens­ge­schich­te in Ver­bin­dung brin­gen. Ein Film ent­steht, der für den un­ge­wohn­ten Blick Be­klem­mun­gen her­vor­ruft, zwi­schen Thrill und Schock­zu­stand. So­fie Arf­wid­son spielt mit ih­rem Un­ter­be­wusst­sein und dem ih­res Ge­gen­übers. Sie sucht den Schlüs­sel zu ei­ner Uni­ver­sal­sym­bo­lik der Emo­tio­nen, mehr­di­men­sio­nal und hoch­kom­plex, sie ver­sucht das Ver­bor­ge­ne aus dem In­nern zu zer­ren. Ge­fühls­wel­ten fla­ckern im Licht, un­ru­hig, aber im­mer di­rekt. Oh­ne Kom­pro­miss!

The work of So­fie Arf­wid­son, the Swe­dish ar­tist from Lund, has ta­ken up the chal­len­ge of de­ve­lo­ping just such a sym­bo­lic lan­gua­ge, a world of cul­tu­ral­ly neu­tral mo­tifs. My­thi­cal in­ci­dents and crea­tures are the ba­sis of her pain­tings whe­re­by they are trans­por­ted in­to re­al si­tua­ti­ons. The re­sult is bi­zar­re cha­rac­ters, un­plea­sant­ly gro­tes­que faces and se­quen­ces of images. The view­er must then try to in­te­gra­te the­se in­to his own life ex­pe­ri­en­ces and in doing so a kind of film is crea­ted that, to the un­ac­cu­st­o­med eye, pro­du­ces a sen­se of tre­pi­da­ti­on, a con­di­ti­on bet­ween thrill and shock. So­fie Ard­wid­son is play­ing with her own sub­con­scious as well as that of her view­er’s. She is see­king the key to a uni­ver­sal sym­bo­lism of emo­ti­ons, mul­ti-​di­men­sio­nal and high­ly com­plex; she tri­es to li­be­ra­te the hid­den and the la­tent from the in­ter­nal. Worlds of fee­lings fli­cker and fla­re in the light, une­a­sy, but al­ways di­rect. Wi­t­hout com­pro­mi­se!

Dr. Sa­scha Pe­ters