Med svepande penseldrag målar Sofie Arfwidson fram ett mytiskt Berlin, befolkat av dekadenta kvinnor, vilsna rävar och fabelaktiga djur. I bakgrunden sträcker staden ut sig, ett pulserande flöde av gator och hus.

Det är frestande att låta sig luras av hennes pastellfärgade anslag, alla dessa bisarra varelser tecknade i ljust violett, himmelsblått och karamellrosa. Ytan är genomlyst, handlaget lätt, upptågen nog så lekfulla. Men Arfwidson vore inte så intressant om hon inte samtidigt skruvade det sagolika ett snäpp för långt. Kanske har det att göra med vildheten i anslaget, de skenbart slarviga konturerna, leenden som stelnar i en grimas.

Då allt fler målare utgår från fotografiet i sin egen realistiska illusion, väljer hon en motsatt strategi. Måleriet är fortfarande figurativt, fyllt av en ostyrig berättarlust, men traditionen hon bygger på är surrealismen och expressionismen.

Åter på plats på Galleri Thomas Wallner är det uppenbart hur hon fortsätter att utveckla det språk hon gjort till sitt. Ännu delvis baserad i Berlin är influensen tydlig från skolåren i Düsseldorf med den tyske nyexpressionisten Jörg Immendorff som lärare. Precis som Immendorff på 1980-talet i sin legendariska svit ”Café Deutschland” målade in tung politik i sina febriga skildringar av det delade Tysklands nattliv, finns det en dov botten i Arfwidsons ”Café Berlin”. Men det handlar om existentiell ångest snarare än politik. Inte ens på den bästa av dagar, som i målningen ”It’s a Perfect Day Eloise”, är energin som sprätter fart på duken obefläckad. Suveränt förenar hon det sköna, ohyggliga och burleska i en ohelig allians. Resultatet är lika njutbart som oroande.