Teckning, ord och symbioser i allmänhet Sofie Arfwidson, Mixi Print 2014
Texter: Bo Bjelvehammar, Leif Holmstrand, Sofie Arfwidson
Man kan få ut ganska mycket av att läsa konstnärsböcker. De kan vara dokumentationer av en konstnärs liv och process, redogörelser för vem vi möter bakom konstverken, men de kan också bli till nya verk. I dessa åtföljs bilderna inte bara av beskrivande ord, utan kombineras med fristående tankar. Det rör sig då inte om rena tolkningar, utan om kreativa översättningar där vi inte bara får ta del av kritiker och teoretikers tankar, utan även lyssna till författare, konstnärer och poeters perspektiv. Det är här jag vill placera boken om målaren Sofie Arfwidsons konstnärskap. Det konstrueras inte förklaringar, utan ett samtal mellan olika uttrycksformer. Text och bild, ord eller sång, det är svårt att finna symbioser mellan sådant som är så olikt i framställning men så likt i sak. I just den här boken behöver man dock aldrig fråga sig vem, vad det är som dominerar. Hennes vackra målningar varvas med ömsom teori, ömsom poesi. De olika uttrycken får oberoende egenvärde, texterna bygger vidare på bilderna. Inget behöver stå för sig självt även om de kan det, medan Arfwidsons målningar får ännu en inramning. Måhända är det just vissa konstnärskap som passar ihop med text. Som om ett visst teckenarbete kännetecknar en viss typ av måleri. Det snabba, visuellt enkla eller snarare direkta, den automatiska kopplingen mellan tanke och hand. Eller ännu bättre, känsla och hand. Det fria, sökande tecknandet som på många sätt präglar Arfwidsons bilder är den allra tydligaste av skrifter, eller åtminstone den renaste.
Leif Holmstrand kommer in på det i sin text, precis som Octavio Paz gör i en text om Henri Michaux (Se Michaux Roger Fjellström (red), 1986): ”Orden blir åter instrument, handens, ögats, tankens förlängning. Det o-konstnärliga språket. Styckande och skärande ord, reducerade till sin omedelbaraste och aggressivaste funktion: att bana väg.” Översättning av Hans Åstrand. En riktigt bra text om konst ger betraktaren en möjlighet att se saker i bilderna som är nya för henne själv, men som ändå känns som egna insikter och upptäckter. Kanske är det Bjelvehammars fria förhållningssätt till just kulturkritiken, faktumet att han inte bara rör sig nära eller parallellt med bilderna, utan faktiskt tar sig in i dem. I vad som faktiskt existerar, mer än i några bakomliggande teorier. De konsthistoriskka referenserna är estetiska, visuella jämförelser. Hon placeras i en familj där det är bilderna, inget annat, som utgör den gemensamma faktorn. En slags delad DNA, ett materiell samhörighet som sträcker sig över alla tidsgränser och frigör Arfwidson från sin samtida kontext. Så skönt för henne, och så skönt för oss betraktare att fler sorts själar får synliggöras. Jag tänkte Tracey Emin, jag tänkte Daniel Richter, det finns så många olika sätt att närma sig en bild. Med ord och associationer, och i varje steg mot något annat kommer man närmre sig själv. Man frågar sig gärna varifrån alla dessa inspirationer kommer. Dessa synvinklar och upplevelser som tillsammans skapar ett nät av mening och innehåll.
De flesta konstnärskap, bild, ord eller musik spelar ingen roll, alla återupprepar vi samma personliga historia. När historierna möts någonstans på vägen och flätas in i varandra, blir symbiosen total och något nytt kan uppstå. Man skulle kunna kalla det en kort kärleksrelation, eller lyssna på hur Bjelvehammar avslutningsvis uttrycker saken: ”En kort stund får du och jag vara där, sedan byts vi ut, men det vi har fått vara med om en gång, lever alltid, så länge vi finns.”
Ida Thunström