Bo Bjelvehammar: "Möten i vardagen och bortom verkligheten", Ystads Allehande, 9. April 2008
Att möta Sofie Arfwidsons målningar är att förflytta sig från Sverige, det färgstarka måleriet, det bestämda tilltalet, det beslutsamma historieberättandet och den personliga gåtfullheten finns inte hos unga målare i Sverige.
Hon lever i Berlin, i stadsdelen, Kreuzberg, där hon har arbetande unga konstnärer nära sig och det märks tydligt att hon har fått energier och tagit intryck av Jörg Immendorf, den nyexpressionistiske konstnären och skulptören, som fick sitt genombrott runt 1980. Det märks inte minst på bildernas både färgstarka, men också lätt absurda och överdrivna känsloladdningar. Om Sofie Arfwidsons målningar ska ringas in och ges tillhörighet till en viss genre, så är det inte helt enkelt. Hon närmar sig sina bilder med eklektiska ögon, tankar och värderingar för samman influenser från många håll, men det är kanske inte en rättvisande beskrivning. Hon gör nämligen detta både med en medvetenhet och en självständighet. Inte osjälvständigt, som ordet eklektisk lite pekar emot.
Men hon blandar intryck från vår konsthistoria, med influenser från grafik och från reklamvärlden. Och hennes konstland finns kring expressionism, surrealism och popkonst, det senare fastnar jag för beroende på hennes lekfullhet, hennes flirt med serievärlden och hennes sätt att arbeta med svaga konturmarkeringar. Sofie Arfwidson berättar i sina målningar om det som händer i vardagen mellan människor eller mellan människor och djur, men hon väljer även teman från andra sammanhang från overkliga sammanhang och låter sina bilder befolkas av nymfer, fauner och andra sagoväsen.
Hon går under ytan i människors liv, hon gör sin bearbetning och sin tolkning av vardagen, hon skruvar stämningen och överdriver känslorna. A Normal Day är utställningens namn, vilken relaterar till bilden med samma namn, där en man i New York är hundvakt och ska gå ut med hundarna. De har alla olika karaktärer, drar åt skilda håll, en sliter sig och mannen blir så snurrig, att han bokstavligen tappar huvudet. Vardagens dramaturgi är helt tillräcklig för många, mannen passerar ett hotell med en flott ingång, en vakt övervakar passagen, i fönstren finns både hot och små färgglada krukväxter. Både i färgskala, formspråk och i komposition vilar en melankoli och små stänk av vemod, i bilden vilar både spänningar och hot. Och samtidigt en lekfullhet.
Det förhållningssättet speglar mycket tydligt Sofie Arfwidsons måleri. Det finns i målningarna en inre spänning mellan människor, ibland kan det vara en dragkamp mellan det onda och det goda. En första blick på en bild säger att det är förhållandevis fridsamt och konfliktlöst, som hos paret som ägnar sig åt höstansning av trädgården i målningen Herbst, men en närmare studie visar i de slingrande kropparna, i rörelsemönstren och i ansiktsuttrycken en betydande ansträngning, en krampaktighet som tassar bredvid det groteska. Den stämning av närhet och samhörighet, som finns på ytan, den känslan vilar på stenar av aggressioner och hot.
Sofie Arfwidson är en berättare. Hon ger oss bilder av sammansatta och komplexa laddningar, hon speglar känslor, som ligger nära många människors sätt att leva och om vi ger oss tid att se, att bearbeta och omvandla våra egna tankar av vardagen, då blir vi rikare inombords. Att se på Sofie Arfwidsons målningar är som att följa en sorts vägvisare, en inre kompass hos en särdeles begåvad, ung bildkonstnär.